Whistleblower

Jag vet vad som kommer att hända!
Jag lovar att jag tycker att jag vet det!

En whistleblower är i dag en modig person och vem vill inte vara ansedd som modig?

Men... problemet är ju att man inte bara kan vara modig utan att riskera något och vem vill riskera något? 

Nä, där går gränsen!

Han går emot strömmen, han opponerar sig mot den rådande uppfattningen i det sammanhang där han befinner sig.

Jodå, han får nog vanligen sparken från jobbet.

Men om han är riktigt duktig och blir uppmärksammad och lyckas att övertyga folk så kan han ju klara sig genom att skapa sitt eget jobb som folkupplysare.
Fast chansen är väl rätt liten.

De som har makten kan ju inte vara så förtjusta i dessa whistleblowers, som plötsligt ställer sig upp och utlöser brandlarmet så att alla kan upptäcka att det pyr en liten eld under ytan.

Jag fantiserar mig framåt i tiden!

Hjälp, vad ska vi göra med alla dessa sanningssägare, som blir fler och fler...?

-Jag vet! Eftersom vi lever i en demokrati så ska ju alla ha rätt att säga sin mening och... jag vet... vi bildar ett eget parti åt dem.
Alltså, vi gör så att DE bildar ett eget parti... 

Sanningspartiet eller Visslan... eller så.

Sagt och gjort!
Eftersom alla vill vara modiga, men ingen vill riskera något, så var det nu fler och fler som anslöt sig till Föreningen Visslan för att därmed kunna säga att de var modiga ”visslor”, samtidigt som de kände sig trygga i föreningens gemenskap.
På jobbet höll man tyst eftersom man inte ville få sparken. Det var en grej, som liksom ingick i programmet, för att man ville befästa allas känsla av att vara oppositionella och modiga!


På Visslans föreningsmöten kunde man däremot vissla högt och fritt och till och med bli beundrad för sitt engagemang. 
Wow! Det här var ju trevligt! Med kaffe och bullar efter mötet.

Man lärde sig med tiden att vissla mer och mer unisont och medan en var bra på att stampa takten så var en annan bäst på att skriva melodier.
Med tiden fick man så många medlemmar att man kunde ha en orkester som fungerade riktigt bra och nu hade ju också alla visslare lärt sig att hålla takten och rätt tonart, samtidigt som alla utantill kunde vissla samma melodier.

Man organiserade protester och predikningar och man hade visselkonserter på torgen och Visslan fick till slut så många entusiastiska anhängare att man tyckte att det var dags att bilda ett politiskt parti.

”Du som är modig!"

"Rösta på Sanningen!"

"Rösta på Sanningspartiet!”

Vem vill inte vara sann och modig och vem vill inte ha en bra position i ett parti som tycks ha framgång? Dubbel vinst!

För att hålla ordning på alla sanningar så blev man ju naturligtvis tvungen att skriva regler, lagar, direktiv och paragrafer! 
Ja, det blev så mycket att man till slut hade ämnet Sanningen på universitetet och nu kunde man doktorera i sanning och bli intervjuad i TV såsom varande sanningsexpert!
Varje företag hade nu anställt sin egen whistle agent.

Det gick bra för Sanningspartiet, som med tiden bytte namn till det enklare Sanningen.
Sanningen infördes som ämne i skolan och alla barn fick memorera namnen på de första hjältarna, som den gången hade kallats Whistleblowers.

Det var bilder på dem och man måste veta när de hade levt eftersom de var de pionjärer, som man nu skulle hylla för att de var föregångarna till Sanningen, som hade befriat landet från Förtrycket.

TV-,data- och mobilföretagens egna lobbyister, som numera gick under beteckningen Sanningssägarna, publicerade böcker med titlar som ”Sanningen bakom mobilen”, ”Det sannaste TV-programmet”, ”Våra sannaste produkter”, ”Sanningsspelet”, ”Sanningsdetektorn”, ”Hur fungerar en sannings-app?” och ett bolag upptäckte att ingen ännu hade copyright på det oböjda ordet ”Sanning”.
Andra bolag var inte sena att ta efter och de döpte sina bolag till ”Sant”, ”Sann” ”Visslan”, ”Supervisslan” ”Whistle Products” och alla deras produkter skulle nu bara ”tjäna Sanningen”.
Det lovade de!

En grupp experter tog bort ett s ur ordet och fick ensamrätt på namnet Sanningsägarna. Vanligt folk märkte ingen skillnad, men det fick en viss juridisk betydelse.

En dag kunde man läsa i den stora svengelska dagstidningen Daily Whistleblow att en galning hade gjort uppror i den TV-studio där han jobbade.
Han hade, mitt i ett program, klivit fram och ställt sig framför kameran och börjat prata om något helt annat, som han kallade sanning.

Han hojtade förvirrat att ordet ”sanning” en gång hade haft en helt annan betydelse och han yrade om gud, Sokrates, Platon och Nietzsche och visade ett gammalt papperslexikon där det stod att ordet ”sann” egentligen betydde ”verklig, äkta, riktig, rätt” och från början inte alls betydde något parti, bolag eller teknisk produkt.
Och en whistle-blower, sade han, det var egentligen en kille som....

Kameramannen bytte bild i utsändningen och sedan var killen borta och programledaren bad om ursäkt för avbrottet.

I Daily Whistleblow kunde man nästa dag läsa att mannen hade fått en psykos och en intervjuad psykolog förklarade att det med största sannolikhet berodde på diagnosen TBM (tråkiga barndomsminnen).
En journalist intervjuade ”folk på gatan”, som sade att det nog var synd om honom, att hans mamma kanske inte hade varit snäll, att han kanske hade tagit någon förbjuden drog, kanske inte hade någon pappa, bara var narcissist och ville bli berömd eller, ja... han hade väl TBM eller vad det hette?

Man intervjuade en historiker som sade att killen hade rört ihop en massa begrepp hur som helst och att Platon, Gud och Nietzsche inte alls hade något med varandra att göra och för övrigt så kunde man inte ens bevisa att Gud hade existerat och därför visste man inget om hans åsikter.
Och Nietzsche hade ju också varit sjuk och Platon var en filosof, som inte alls hade sagt något om våra tekniska produkter. De fanns ju inte ens på hans tid när folk ännu levde i total okunnighet.

Men det var aldrig någon som undrade vad killen egentligen hade menat och det var heller ingen som frågade honom.
Tja, kanske läkaren förstås, han som skrev intyget om psykos.

Sanningen hade än en gång segrat och det var ju tryggt och skönt och de etablerade sanningsdebatterna kunde nu fortsätta i lugn och ro.

Det fanns ju fler, som fick psykoser, men det gjorde ingenting eftersom det nu fanns bra mediciner.

Kejsarens nya kläder

Sagan är en allegori, som beskriver hur den som har makten gärna vill framstå på ett sådant sätt att han blir beundrad av andra och gärna också hyllad av folket, samtidigt som han därför också lätt blir lurad. Och folk vill "passa in i gruppen" så de är också lättlurade.
Det fungerar bra - ända tills ett klarsynt barn vågar säga den sanning, som egentligen alla kunde se fast ingen vågade säga det.

Kejsaren satte på sig de allra finaste kläder, innan han gick i procession framför folket, för att bli beundrad. I alla fall så trodde han det. 

Men han var lurad av sina skräddare, som hade givit honom något som inte fanns, helt enkelt genom att ljuga för honom. 
 De sade att de hade klätt honom i vackra kläder, men kläderna fanns inte.
Kejsaren kunde visserligen se att de inte fanns, men han trodde mer på skräddarnas ord än på sina egna ögon. 
Ja, han var väl som folk är mest?

Den, som i dag har makten, är inte kungen utan det är i stället politiker, som ska vara ”företrädare för folket”.
Men dessa politiker är naturligtvis de som har intresse av att ha makt, av att bestämma. Och i en demokrati kan man ju inte få den makten på annat sätt än genom att vara slängd i retorik.

Och den retoriken kan ofta vara precis som kejsarens nya, osynliga kläder, de som egentligen inte fanns.  Retoriken består ofta av önsketänkande, av ord och åsikter, som inte stämmer med verkligheten.

Men politikerna är kanske lurade av sina skräddare, dvs av de informatörer och lobbyister, som har till uppgift att förse dem med vackra argument, som folket ska tro på. Det verkar så.

Det var naturligtvis det, som H C Andersen såg, nämligen hur lätt det är att lura alla enbart genom att påstå något. Om man bara låter tillräckligt övertygande så kan man lura både kejsaren och folket.

Alla tror på det som sägs, därför att de märker att alla andra tror på det. Det bildas en gemensam konsensus, som blir en sanning därför att alla tror på den.

Vi tror att vi är ”fria” men knappast någon vågar hävda något, som inte är ”politiskt korrekt”. Det man säger måste vara uppbackat av politiska tal, ledande debattörer, TV-nyheterna och kvällspressen.
Sedan har man själv den åsikt, som man märker att mainstream har.  Annars kan man förlora jobbet och även bli utfrusen ur övrig gemenskap.

Hur blir det annars? Jo, så här...
Man säger vad man egentligen tycker och nästa gång man kommer in i rummet så tystnar alla och sneglar på en! Bara att vänta på att ”bli inkallad till chefen”!

Pröva att säga något som inte är "allmänt accepterat" så får du se. Bara testa! 

Folk i gemen är inte filosofer, psykologer, opponenter, whistleblowers eller ens ”barn som ser klart”. Man har den världsbild som omvärlden förser en med och även små barn är ivriga när det gäller att ha ”rätt åsikt” för att verka kloka.
De kan faktiskt lära sig små argument utantill, som de sedan rabblar upp automatiskt utan att egentligen veta vad det betyder. Som vuxna! Alla barn är inte ”barnet i sagan” och vi är också små barn av den ena eller andra sorten.

Det ligger i våra gener att vi vill att den familj, grupp, stam, folk som vi tillhör ska vara så  homogen att det är enkelt och tryggt att vara en del av den.
Och det kan den bli genom att ha samma religion, dvs samma tro, så vi har en inneboende, undermedveten drift att  vilja ha något och någon att lyda och att tro på, en faktor som styr gruppen.
Om man är lydig i en säker grupp så är man också själv säker och för att trygga sin egen säkerhet försvarar man gruppens åsikt. 
Om åsikten är rätt eller fel kan kvitta. 

Den religion, som vi har i Sverige heter ”demokrati” och den religionen har lika många teser och regler att följa som andra religioner.
En tes heter ”Man får ha vilken religion man vill”, men det är egentligen inte sant. Man får inte alls säga vad man vill, varken i Kina eller i Sverige.
Om man säger något som inte passar in i den egna religionen så har man hädat – och sådana straffas på något sätt, även inom religionen Demokrati där Gud heter Ekonomisk Tillväxt.

Demokrati betyder folkstyre!

Men folket är inte någon homogen massa som automatiskt tycker likadant. Folkets åsikter styrs av Kejsarens skräddare! Precis som i sagan.

Kejsaren har i dag blivit politikerna och skräddarna har blivit företagens lobbyister, som förser politikerna med åsikter, som inte är mer sanna än kejsarens osynliga tyg, som inte fanns annat än i folkets tro. 

Lobbyisterna tjänar vår nye gud, som givit oss ett enda budord, att företaget måste gå med vinst. 

Det är viktigare än att företaget producerar något bra, så det går fint att förstöra miljön för att tillverka meningslösa leksaker.

Och läkemedelsbolagen tjänar ju då också bra på mediciner mot stress och depression. Så det blir ännu mer ekonomisk tillväxt.

Om jag hade levt för längesen och kunnat se framåt i tiden så skulle jag ha beskrivit mina visioner i enkla sagobilder och Ekonomisk Tillväxt skulle jag då ha kallat för Vilddjuret eller Evig Hunger och vår tid skulle jag ha kallat för Mörkrets Tidsålder och Ekonomisk Tillväxt i all oändlighet kunde ha fått vara dinosaurier eller så, några som var så stora att de åt upp alla andra.
Ja, det är nog draken i sagan, den som åt upp barnen, som är symbol för det. 

Det är mänskligheten, som är sagans vilddjur, inte vargarna eller tigrarna. 

Men vi är inte tvungna att vara det. 

Det är en del av vårt nervsystem, en del som vi medvetet kan förstärka, försvaga och styra.

Det är skräddarna som styr, dvs lobbyisterna, och de vill naturligtvis att människorna ska ha en "evig hunger" så att de köper alla produkter.

Och de är inga småfifflare, de är anställda av stora börsnoterade företag, som måste gå med vinst för att inte gå i konkurs.
Ett sådant företag har ju också en PR-avdelning med välutbildat reklamfolk, som vet precis hur man  påverkar folks åsikter genom att direkt appellera till det undermedvetna.

Färgglada bilder på framgångsrika män, vackra kvinnor och häftiga tonåringar, dvs vackra bilder på precis det vi vill uppnå... reklamen finns överallt och fungerar som gamla tiders präster, nämligen som styrsystem för folksjälen.

Men bilderna är också som tyget som inte fanns. De är retuscherade i datorer. 

Det mer mentala resonemanget lämnar man åt lobbyister, som övertalar politiker om nyttan av det man vill sälja. 

Om någon forskare håller ett föredrag om att det är troligt att det, som de säger, inte är sant och att det kanske till och med är motsatsen som gäller...
Vad händer då med denne moderne kättare?
Jo, lobbyisterna sitter i publiken och kommer med en massa invändningar. De har betalt för att göra så. Och publiken kan ju inte veta att de är lobbyister och politikerna kan heller inte avgöra vem som har rätt och vem som har fel.

Om där finns någon journalist så kommer nog en närvarande lobbyist att se till att även han själv blir intervjuad - och inte bara föredragshållaren. 

Och en journalist vet ju inte heller vem som är vem. Det tar för lång tid att ta reda på och för övrigt kan det kvitta. Han vill bara göra en liten artikel och snabbt ska det gå.
Han har kanske bara någon timme på sig att göra jobbet och sedan har han annat att syssla med, nästa uppdrag.

Expressens rubriksättare vet oftast inte något om bakgrunden till artikeln. Hans uppgift är bara att vara bra på att sätta rubriker, som fångar folks intresse. Inget annat.
(Om det ska bli varmt så ska det bli ”superväder” och om det blåser så är det ”vansinnesstormen” och snöfall heter ”trafikkaos” och regn heter "översvämning" osv.)

Och politikerna tror att lobbyisterna är "de bästa experterna". Kanske för att de har intresse av att kliva fram och låta övertygande. 
"Riktiga" forskare kan ibland vara så trötta på att bli felciterade att de undviker journalister.

Det är nog fritt fram för ett företag att anställa en lobbyist, som går under beteckningen ”forskare”.
De vore väl dumma om de inte gjorde så.... och dumma är de knappast.
Och det enklaste för en journalist är väl, när en fråga dyker upp, att ringa till företaget och be att få prata med ”någon av deras experter”

Så vem är det egentligen, som styr folkets tro?
Begreppet Ekonomisk Tillväxt?
"Alla säger" att vi "har fått det bättre nu", men är det verkligen alla?
Det går fint att hitta folk, som säger motsatsen också. Och varför är det så många ungdomar, som tar livet av sig? Och lyssna på rapporterna om alla flyktingar... och...våra skogar är skövlade....

Det kanske bara är en liten del av jordens befolkning, som har "fått det bättre". Men den procenten  hade det väl bra förr också???
Plus att det förr fanns ursprungskulturer med "fattigt folk" som hade det bra i friska skogar - tills den vite mannen knäckte deras kulturer för att göra dem "civiliserade" och ta deras mark.

Hur skulle det vara om ingen köpte några aktier?

Den tanken är helt tabu så länge som vi tror att den ekonomiska och den tekniska utvecklingen är detsamma som människans utveckling.

Vi tror att den ekonomiska utvecklingen ska göra alla rika och lyckliga och att den medicinska  utvecklingen ska göra så att vi ”kan bota alla sjukdomar” och det låter ju bra.

Men i snabbare takt så ökar folks alla mystiska krämpor, ex att de flesta barn i skolan nu tydligen har huvudvärk.

(När jag gick i skolan så var det sällsynt att någon hade huvudvärk och jag hörde aldrig talas om att någon var deprimerad på riktigt. Tjejer som skars sig med rakblad existerade inte och vanliga killkompisar, som hängde sig eller sköt sig - något sådant hörde man aldrig talas om. )

Allergier, depressioner, ont nånstans hela tiden....svält, krig, soptippar, kärnkraft, mikrovågor....

Hur kan våra politiker vara mer intresserade av tekniska grejer än av barnen? 

(Som Mona Nilsson sade.)

Kan det möjligen vara så att de flesta politiker är män och att män nästan alltid är mer intresserade av teknik än av barn. Att det ligger i generna?

Och att de kvinnliga politikerna då försöker att vara ”lika kloka som männen” för att visa att de ”duger lika bra” genom att också ta parti för tekniken.

Att i första hand intressera sig för barnen... äsch... det var ju något som de stackars förtryckta hemmafruarna var tvingade till för 100 år sedan när det "var missväxt och alla svalt och dog".

Men samhället har utvecklats och nu är vi moderna karriärkvinnor, som ”snackar ekonomi och teknik!” 

Om ungarna mår dåligt.... äsch.... det tror vi inte på. 

Det passar inte ihop med vår världsbild, som våra bästa skräddare har sytt åt oss av det bästa och modernaste tyg, som finns på marknaden.

Forskare har räknat ut att 14.000 bebisar bör ha dött av det radioaktiva nedfallet från olyckan i Japan.
Enbart i USA! Men varför är det ingen, som pratar om det?
Om en människa kan ha selektiv perception så kan väl även en hel kultur ha det!

Kejsarens vackra kläder har blivit ett så väletablerat faktum att majoriteten kallar dem för verklighet och de klarsynta ”barnens” åsikter kallas ”tro” eller ”att vara orealistisk”.
”Ekonomin” är verkligheten och sedan kan det kvitta om världen blir ödelagd och alla blir sjuka. Huvudsaken att ekonomin överlever och växer. 

Med hjälp av den och mera teknik kan vi bygga raketer och åka till en annan planet, som ännu är ren och fin, och lämna den här gamla soptippen.

Ja, vilken bra idé... då kanske vi kan behålla jorden som soptipp och senare bygga fler raketer, som kan forsla hit allt skräp och avfall så att vi slipper att ha det på vår nya planet.

Det gäller nu bara att utveckla tekniken och hitta en planet där det finns vatten. Sedan kan alla rika flytta dit!
Jo, det är ju klart.... biljetterna blir rätt så dyra.

Mer om Kejsarens nya kläder.

Det där lilla barnet, som vågade säga att kejsaren var naken.

Vad säger det i dag?

Kanske så här... eller så här... eller så här...eller så här....?